Författare: Emrika Larsson
Jag skrev några rader till vår statsminister...
Stockholm 2017-10-24
Stefan!
En eftermiddag i mitten av september sitter jag liksom alla andra dagar under sittstrejken, på Norra Bantorget tillsammans med de ensamkommande asylsökande barn- och ungdomarna från Afghanistan. Direkt efter jobbet går jag dit, med min man och min tonårsson. Det är sonens engagemang som smittat av sig på resten av familjen. Många afghaner visar sådan tacksamhet för att vi är där, att vi bryr oss om dem och att vi kommer dag efter dag även om det regnar och hösten närmar sig med stormsteg. Jag säger att de inte ska säga tack, det är jag som ska säga förlåt för vad Sverige utsätter dem för. Det borde vara svenskar som sittstrejkar, inte afghaner!!
Gemenskapen vid sittstrejken är beroendeframkallande. Vi har fått vänner för livet! Det borde ju vara länge, men vi vet inte om vårt älskade fosterland kommer se till att barnens och ungdomarnas liv blir alldeles för korta. Skräcken för att bli tillbakaskickade finns alltid där och deras berättelser om varför och hur de kommit till Sverige gnager sin in i varje liten vrå av min kropp.
”Jag har inte träffat min mamma på 8 år, jag saknar henne varje dag! Men jag vill leva och min mamma vill att jag ska leva. Jag kan inte åka till Afghanistan för jag känner ingen där och jag kommer att dö där. Så jag tänker inte ge upp!”
”Min pappa är död, skjuten av talibanerna. Min lillebror också. Jag orkar snart inte kämpa mer, vill bara lägga mig ner och släppa taget.”
”I Afghanistan var jag barnsoldat. I Iran var jag barnarbetare. I Sverige säger Migrationsverket att jag är 19 år och vuxen fastän jag bara är 16. Jag ska klara mig själv nu och jag fattar ingenting!"
”Min pappa dog i Afghanistan när jag var liten. Min mamma försvann från mig när vi flydde från Iran till Turkiet, jag vet inte om hon lever. Det är tortyr att vänta på besked om jag får stanna i Sverige men det är ännu värre att åka till Afghanistan. Där finns det bara krig och död.”
Så modigt och öppet, så ärligt men också så förtvivlat. Jag finner inte ord, trots att mitt hjärta skriker. Så jag lyssnar och finns där som stöd när det är tufft. Jag försöker förmedla någon slags trygghet i allt kaos och jag försöker ge hopp även om det inte alltid känns trovärdigt...
Men vi pratar inte bara om allt det hemska. Vi skrattar, vi tränar svenska och vi tränar dari. Vi pratar om allt mellan himmel och jord och vi gör läxor. Skolan är viktig och tas väldigt seriöst av de flesta.
Denna dag i mitten av september sitter vi under en presenning för att skydda oss mot regnet. Några spelar kort lite längre bort, några pratar engagerat och någon vill bara sitta tyst kvar bredvid mig och känna tryggheten av en vuxen som bryr sig. En av ungdomarna lägger sin ryggsäck i mitt knä och säger att han snart kommer tillbaka. Han ska också spela lite kort.
Tiden stannar helt plötsligt upp och det snurrar till i mitt huvud.
Ryggsäcken han la i mitt knä är allt han har kvar från sitt liv innan flykten från Iran. Några veckor tidigare berättar han för mig hur han flytt från Iran, gått över bergen, blivit beskjuten och till slut kommit till Turkiet. Han berättar om gummibåten mellan Turkiet och Grekland. Vattnet i båten går långt upp på vaderna och han tror att han ska dö, att allt han gått igenom varit förgäves. Alla är tvungna att kasta så mycket de kan överbord för att båten inte ska sjunka, men den tomma ryggsäcken blir kvar på hans rygg. Ryggsäcken som följt honom genom hela hans flykt och under hela tiden under de två åren har varit i Sverige, ligger nu i mitt knä och den är mitt ansvar! Jag tar ett djupt andetag, försöker att hålla tillbaka gråten och blandningen av förtvivlan, ilska och lycka som helt plötsligt mullrar som åska i hela mig.
Förtvivlan över att det enda han har kvar är en ryggsäck. Förtvivlan över allt som han och alla andra har gått igenom innan de kom till Sverige. Förtvivlan över alla de närmaste som han trots sina unga år förlorat och förtvivlan över den sorg som jag så ofta ser i hans unga ögon. Hans unga ögon som redan rymmer mer sorg än mina ögon kommer kunna ge ifrån sig i form av tårar, trots att jag gråter ofta. Jag känner ilska över det vi tvingar dessa ungdomar att gå igenom, en omänsklig och djupt osolidariska asylprocess som nu härjar i vårt land som en soteld. Ilska över att politiker inte vågar stå upp för det som ni lovande 2015, det som ni utsätter svenska tjänstemän för på Migrationsverket och Polisen men främst det som ni utsätter dessa unga, modiga, varma, kloka barn och ungdomar för just nu! Och jag skäms å era vägnar!
Konstigt nog känner jag också lycka där jag sitter med ryggsäcken i knät. Lycka över den gemenskap jag fått bli en del av i och med sittstrejken, där det trots allt hemskt även finns en stark vilja att inte bara överleva utan leva, här och nu! Jag känner lycka över förtroendet att ta få hand om ryggsäcken. Det handlar såklart inte bara om att ta hand om den fysiska ryggsäcken med allt vad det innebär. Det handlar om den symboliska ryggsäcken, om lyckan över förtroendet att få vara med och lägga nya saker i den. Och den konstiga lyckan att jag kan hjälpa min vän att bära svårigheter i den situation han befinner sig, lyckan att kunna bidra med om än så lite kärlek, glädje och trygghet mitt i kaoset.
Frågan är bara hur länge jag får ha kvar den lyckan. För min vän har blivit uppskriven i ålder och han har fått avslag på sin asylansökan. Han är inte välkommen att stanna hos oss i vårt rika land, där vi köper TV-apparater och telefoner på löpande band. I vårt rika land handlar våra svåra val numera om vilken skola våra barn ska gå i. Det handlar inte OM mitt barn ska gå i skolan eller inte, eller om han ska jobba med att göra tegelstenar så att familjen kan köpa mat. Det handlar inte om huruvida jag får träffa mitt barn igen efter skolan någonsin, eller om han sprängts i bitar av en bomb på väg hem.
Förvisso har min vän överklagat avslaget på asylansökan och förvisso är hoppet inte ute ännu för en framtid med oss i vårt rika land. Men Stefan, hans förtvivlan när han fick dessa svåra besked och den ångest som håller honom sällskap varje kväll när det är dags för återhämtning och vila, den kan jag inte bära åt honom hur mycket jag än vill. Men du har makt att få den att försvinna!!! Du har makt att ta bort dödsångest och förtvivlan från många barns och ungdomars kuddar när de lägger sig på kvällen. Du har inte bara makt utan ansvar att uppfylla det som står i regeringsformen 1 kap 1 att ”den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde”.
Sveriges regelverk – eller ska jag kalla det regelVÄRK – kring hantering av unga ensamkommande från Afghanistan brister. Människors hjärtan brister! Snart brister även varbölden kring Migrationsverkets hantering i frågan. Då kommer regeringen stå som ansvarig, eftersom regeringen åter och åter igen påstår sig ha förtroende för Migrationsverket. Jag har aldrig tidigare sett en myndighet få så mycket kritik utan att regeringen agerat!
I mitt jobb träffar jag ungdomar i olika konstellationer och sammanhang. Jag brukar säga till dem att de ska våga lyssna, våga lära av andra och våga säga förlåt om de gjort fel. Jag brukar säga att de inte är sina misstag, att våga erkänna när en gjort fel och misstag är stort och modigt. Att ta kritik är inte farligt om en är beredd att rätta till felen!
Det är hög tid för regeringen och dig Stefan att säga förlåt, att erkänna era misstag och rätta till dem. Men Stefan, du och regeringen har gått över den gräns där en faktiskt ÄR sitt misstag! Det redan försent för er eftersom så många unga redan har deporterats och sååå många lever ett helvete varje dag även här, i väntan på beslut eller utvisning. Du är välkommen att sitta med mig en kväll Stefan. Trösta en kille som vill begå självmord för han saknar sin mamma och vet inte om hon överlevt senast bombdådet. Smsa med en annan som tredje kvällen i rad letar boende till olika kompisar. Leta nya advokater till två andra för att deras advokater slarvar och inte gör sitt jobb!
Men du får en chans till Stefan - att göra om och göra rätt.
Tänk på ryggsäcken! Vad skulle du göra om du fick förtroendet att ta hand om den? Vad vill du fylla en ensamkommandes ryggsäck med, efter att hen flytt från krig och död!! Se till att det du har i din egen ryggsäck när du går vidare i livet är lätt att bära. Se till att du kan lägga ditt huvud på din kudde på kvällen utan ånger och förtvivlan över att ha skickat barn och ungdomar tillbaka till krig och död! Snälla du, ta den chansen!
Emrika Larsson
Stockholm, Sveriges huvudstad*
Stockholm, Sveriges huvudstad*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar