söndag 30 april 2017

10 miljoner - ett hån mot ungdomarna och hjälparna

Kvällen skulle ägnas deklarationen. Så kollar jag nya meddelanden i messenger. Bilder av blod och skärsår. De kommer från en för mig okänd ung man som jag chattat med under dagen, efter att ha tagit bort en bild av en hängd man från facebook-gruppen. Han säger att jag inte behöver veta om det är nya eller gamla bilder. Sedan slutar han att svara.

Vad göra? Några få gemensamma vänner på Facebook. En geografisk plats utsatt - bor han kvar där? Eller har han blivit flyttad till någon annan del av landet? Hur bor han? Hur gammal är han? Är facebook-namnet hans riktiga namn? Jag vet ingenting. 
Jag är läkare. Jag vet att tal om självmord, t.ex. bilder, är ett rop på hjälp. Jag vet också hur nära det kan vara mellan ord och handling. Jag vet att man inte får lämna varningssignalerna ohörda. Och jag vet att det är polisens sak att avvärja självmord.
Ringer 112. Blir kopplad till en polis som säger "vad ska jag göra?" Gå in på facebook, säger jag. "Jag har inte facebook". 
Jag efterlyser pojkens kontakter i facebook-gruppen. Några hör av sig, någon har telefonnumret. Polisen hittar en lista med asylsökande, får tag på gode mannen som ringer boendet. Kommunikation kors och tvärs utbryter. Till slut får jag reda på att han kommit hem och är omplåstrad. Inget besök på akuten denna natt.
Facebookgruppen Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! har 9000 medlemmar, varav flera tusen afghanska ungdomar. Här kommer det flera gånger i veckan rop "jag orkar inte längre", "jag vill inte leva". När det hänt något speciellt, t.ex. ett självmord (sprids blixtsnabbt på sociala media) eller tvångsdeportering, kan det komma flera rop per dygn. Tack vare gruppens storlek är det alltid några vuxna som är vakna och som hakar på, peppar, visar att de bryr sig. Vid ett tillfälle tidigare har polisen kontaktats. Då kommer de med i statistiken.
Det var på facebook tidigare i år som ungdomar planerade självmord i grupp. Det är på facebook många av dem skriker ut sin nöd. Men polisen kan inte spåra en person via facebook. 
Nästa morgon kollar jag mina meddelanden igen. En ung man som under månader gått upp och ner i ett dvalliknande tillstånd, och som blivit omhändertagen av individuella hjälpare, har blivit akut sjuk, somatiskt och psykiskt. Det är uppenbart ett uppgivenhetssyndrom ("apatiskt barn"). Kommer sjukvården förstå att han är livsfarligt sjuk? Kommer de att behålla honom, eller kommer de pga. den ansträngda platssituationen be hjälparna ta hem honom igen? Ska han tillåtas ta livet av sig, snabbt eller långsamt? Jag ger råd och mitt telefonnummer. 
Detta är det andra identifierade fallet av uppgivenhetssyndrom bland ensamkommande ungdomar. Gemensamt för dem är att de hittat en vuxen att klamra sig fast vid, som en apunge vid sin mamma. Utan dessa "mammor" hade de troligen varit döda nu. Enda möjligheten för dem att bli friska är att få permanent uppehållstillstånd. Skickas de till Afghanistan kommer de att dö.
Antalet apatiska barn och ungdomar i sjukvården ökar. Under 2015 var det 68 stycken med fullständigt personnummer och ett nittiotal som ej hade uppehållstillstånd. De behöver läkarintyg omgående. Ju längre tid de är apatiska, desto längre tid tar rehabiliteringen. 
En psykolog som arbetar med ensamkommande barn och ungdomar har skrivit detta: ”Mina patienter säger att det är bättre att de tar sina liv än att de skickas tillbaka. För här i Sverige kan de välja att dö på ett humant sätt. De tror att dit de kommer att skickas kommer de att dödas på ett barbariskt sätt. Och de vet mer än de flesta om hur tortyr, våldtäkter och misshandel känns. De har känt rakbladen i ansiktet, vuxna mäns penisar i sina underliv och slagen mot sina kroppar. Att ställa sig framför en spårvagn eller kasta sig från en bro känns som ett bättre alternativ.” 
10 miljoner kronor anslår regeringen till ideella organisationer för att motverka psykisk ohälsa bland asylsökande barn och ungdomar. Det känns i det här läget som ett hån. De går inte till de 10 000-tals individer som finns runt de här ungdomarna - lärare, gode män, familjehemsföräldrar, hvb-personal - och som är de som får ta stöten. De går inte till oss facebook-volontärer. De går inte till polisens självmordspreventiva verksamhet. De går inte till sjukvården. De går inte till de familjer som tar hand om sina apatiska barn och ungdomar. De går inte till fler permanenta uppehållstillstånd.
Till Gabriel Wikström, folkhälso- och sjukvårdsminister, har jag ställt följande frågor, med påminnelse. Jag har inte fått något svar.
- Vilka åtgärder planerar du för att påverka självmordsfrekvensen hos de utvisningshotade ensamkommande ungdomarna?
- Vilka åtgärder planerar du som stöd för de tiotusentals lärare, gode män, socionomer etc som far väldigt illa av att se ”sina” ungdomar utvisas till krig och kaos?
När det här är över, dvs. när merparten av dem som registrerades som ensamkommande barn under 2015 har lämnat Sverige, ska jag ta itu med Wikipediaartikeln "Afghanutlämningarna 2016-2017". Förhoppningsvis kommer också forskningsrapporter att skrivas om detta. Bortglömt blir det inte. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar